235
römda för sin fägring och utsökta form. Där fann Erling Emma. Hon satt nedhukad på marken, och på ena handen bar hon en gammal handske. När Erling kom, var hon ifrigt sysselsatt att plocka upp ogräset, hvilket under de dagar, då moster Olivia vistats på Kolsäter, skjutit god fart.
Utan att ändra ställning, nickade hon vänligt emot den unge mannen, och Erling visste icke bättre än att kasta sig ned vid den unga flickans sida och hjälpa henne med arbetet. När hela den stora blomgruppen var rensad och ren, reste sig båda upp och logo mot hvarandra.
De hade i en hast blifvit bekanta, och all förlägenhet var borta. Ifrigt samtalande följdes de åt utför den breda trädgårdsgången, till dess att de kommo fram till den djupa, tuktade lindbersån, hvilken afslutade densamma. Där satte de sig nu i skuggan. Hvarken humlor eller bin surrade längre kring lindblommorna, hvilka hårdnat till små gröna kulformiga frukter, och luften omkring dem var klar och ljum som den blir i augusti, innan hösten kommer.
Inne i bersån stod ett stort gammalt stenbord, hvilket vittrat under många regnskurar, och bakom detta satte de sig ned. På bordet låg en bok öppen, som om någon nyss läst i
