237
sunda, blomstrande hjältinnan i dikten och Emma, sådan hon satt nu med händerna i knät, hvilande i lindbersåns skugga. Liten och späd var hon, skör och bräcklig såg hon ut. Den hvita klänning, hvari Erling först sett henne, hade hon utbytt mot en mörk, men lika blek syntes hon i den, och lika stora och tänkande blickade ögonen fram under hennes mörkbruna, benade hår, som låg så mjukt utmed de insjunkna tinningarna. På båda kinderna brunno efter arbetet med rensningen små, hetsiga, röda fläckar.
Oskyldigt och lugnt tog hon boken, hvilken Erling lagt tillbaka på bordet. Bläddrande i den, som om hon sökt något, sade hon:
— Det är en dikt om sommaren. Därför har jag mest läst den om vintern. Nu ville jag läsa om den här midt ibland blommorna.
Klara blickade de djupa ögonen upp emot Erling, och han visste ej rätt, hvad han skulle svara.
— När har ni läst den? envisades flickan.
— Det minns jag icke, kom svaret. Jag tror det var en vinterkväll hemma.
— Jag har aldrig haft någon att tala med, om det jag läst, tillade Erling vemodigt.
— Talar ni aldrig med er far?
Erling undvek att besvara frågan. I stället
