239
klängde utefter den murkna spaljén. När moster Olivia ändtligen efter slutadt dagsverke kom för att ropa in dem till middagen, utbytte de förvånade blickar och logo åter af glädje. Ingen af dem båda hade vetat, att förmiddagen var förbi.
För första gången i sitt lif var Erling glad, att ingen på Kolsäter lade märke till, när han kom och gick. Fri var han som fågeln, och han visste också att begagna sin frihet. Nästan hvar dag red Erling till Torp, och moster Olivia var själf den, hvilken uppmuntrade honom härtill. Moster Olivia kallade numera Erling och Emma för de båda barnen, och hon hade sin stora glädje åt deras förtrolighet. Genom att den goda frun ofta var sökt af främmande, lämnades de båda barnen också nästan ständigt ensamma. Än var det en sjuk, som skulle koppas, än kom en bondhustru bärande på ett barn, som skadat sig i foten, än var det en smedspojke, som fått armen uppbränd af ett glödande järn. En gång kom en storbonde åkande i fullt sken. Löddret hängde i flagor utmed hästarnas seldon. Slängande tömmarna från sig, lät han djuren stå obundna kvar ute på landsvägen, och bärande en sanslös flicka på sina armar kom han springande öfver gården. Flickan hade blifvit