240
ormbiten under bärplockning, och det sjuka benet var svullet och blått. Hela den dagen var moster Olivia allvarlig, och man kunde se på henne, att hon fruktade det värsta. Flickan fick stanna kvar och bo i pigkammaren, men nästa morgon var den lilla död. Och fadern, hvilken kommit för att höra om barnets tillstånd, gick långsamt tillbaka öfver gården, bärande i sina armar den lilla döda kroppen, som nedbäddades i höet bakom körstolen.
Sådana besök hade moster Olivia många, och söktes hon ej af de sjuka, så söktes hon af de friska, hvilka hon botat. Dessa kommo nämligen alla tillbaka, och så usel var ingen, att han åtminstone ej kom och visade sig för fru Krabbe och sade tack. De, hvilka så kunde, medförde också mera reella bevis på sin tacksamhet, och dessa bevis voro sådana, som hvars och ens förhållanden tilläto, från en gödkalf eller ett får till en mager höna eller ett halft tjog ägg. De allra fattigaste kommo allenast för att säga tack, skrapade, bockade eller nego och blefvo till på köpet undfägnade i köket.
Moster Olivias dagar voro alltså händelserika nog, och det var ej underligt, att de båda barnen blefvo lämnade åt sig själfva. Den omväxling de önskade, fingo de söka sig på egen
