243
var hennes enda syskonbarn, och hon hade tagit henne till sig i den djärfva förhoppningen att göra flickan frisk. När hon då såg, att Emma med hvarje dag som kom, blef kryare genom Erlings besök, uppmuntrade hon ynglingen ännu ifrigare än förut att komma tillbaka. Att majoren icke saknade sonen, visste moster Olivia väl.
Men när Erling efter en sådan dag, red tillbaka hem genom den skumma skogen, då lät han tyglarna hänga och hästen gå i skridt. Vackrare än någonsin blef honom allt, hvad han såg. Helg rådde inom honom, en helg, som icke fick störas. Leende smekte han den gamla bruna hästen och tänkte på Emma, leende öfver den öfversvinnliga lycka, som fyllde honom. Människorna och världen blefvo honom små. Högt öfver deras bekymmer och äflan gick han, och för första gången vågade han bekänna inför sig själf, att ingen människa, han någonsin sett, ägde något, af hvad han själf kallade lycka. Smått var människornas lif. Trånga och små deras tankar.
Full af en gränslös sällhet, red han fram på den hala stigen, där hästen försiktigt satte hofvarna ned för att icke snafva. Rundt om honom var skogen tyst. Under granarna stod som ett skymningsnät af kvistar och barr, dunkelt, orör-
