244
ligt, skugglikt. Vissheten föll öfver honom, att Emma måste tillfriskna. Det var, som höll han hennes öde i sin hand, därför att det väfts samman med hans eget. Hemkommen, lämnade han hästen åt kusken, och smög försiktigt upp på sitt rum. Ingen ville han möta. Blotta tanken på andra människor störde honom nu. Uppkommen på sitt rum, slog han upp fönstret och såg ut öfver parkens träd, nedanför hvilka Lommens vatten lyste fram. Öfver honom glänste stjärnorna bleka.
De båda barnen hade börjat att kalla hvarandra du, och detta lilla ord hade fört dem ännu närmare hvarandra.
När Erling satt hos Emma, och samtalet kommit i gång, då kunde han lyssna till hennes späda, lekfulla stämma och förvånas öfver, att han förr alltid väntat sig så mycket af de gamla. I hans inre lefde de forna frågorna kvar, de små och de stora frågorna, hvilka han icke vågat uttala, därför att ingen någonsin ville svara honom. I ro slumrade de nu allesammans, som vore de alla för länge sedan besvarade, och för hans ögon bredde sig i oändligt ljus den enkla, raka väg, hvilken han hade att gå för att nå fram.
Ingenting störde denna Erlings och Emmas vackra dröm. Under dessa veckor sken solen,
