246
misstänkt, då kom hon tillbaka med nedslagen uppsyn och snabba steg. Då gjorde hon sin rond i huset, stängde alla fönster och alla spjäll samt återtog sedan sin vanliga plats, ängsligt spanande ut genom de små fönsterrutorna.
Aldrig skämtade någon med prostinnan Storck om denna hennes lilla svaghet. Att omgifningen i tysthet smålog däråt, därvid var hon van, och blef hon upptäckt, log hon härvid ett godsint löje, hvilket betydde, att hon bad om öfverseende för sina idéer. Själf tillät hon sig aldrig anmärkningar öfver andra, och aldrig undföll henne ett hårdt eller ett spefullt ord. I detta liksom i allting annat var hon moster Olivias raka motsats, och det föll af sig själft, att moster Olivia i denna systers närhet lade band på sin natur och blef som en annan människa. Hennes skratt blef mindre bullersamt och hennes omdömen om människor mildare. Det var, som om prostinnans närvaro dämpat hela hennes person. »Syster Jeanette är så sensibel,» plägade hon säga. »Egentligen är jag henne alldeles för bastant.»
Prostinnan störde alltså de båda unga lika litet, som hon någonsin i sitt lif med vett och vilja hade stört någon annan. Ensam gick hon ute och betraktade molnen eller satt med sin
