248
och vägen, hvilken de följde, ledde utmed den yfviga mörka hagtornshäcken ned mot bäcken. Erling gick först ut på brädan, från hvilken stigen slingrade vidare in i hagen, och räckte Emma sin hand. När Emma väl kommit öfver på andra sidan, behöll Erling hennes hand. Tigande gingo de vidare in under björkarna. Rundtom dem strålade samma outtröttliga sol, hvilken under dessa veckor aldrig hade svikit dem. Men björkarnas blad hade börjat skifta i guld, rönnbären prunkade röda bakom de gröna bladen, och under björkarnas hvita stammar rasslade ormbunkarnas bruntorkade blad för vinden. Långt borta på gärdet kunde de se, hur hafren föll för skördefolkets liar. September var inne.
Bort öfver backarna, där utsikten vidgades öfver afmejade fält och låga skogsdungar, slingrade sig vägen fram. När de slutligen stannade för att hvila, var Emma trött. Röda fläckar brunno på båda hennes kinder. Tyst satte sig Erling bredvid henne i gräset, och hans hjärta var fullt. Öfver deras hufvuden gungade björkarnas långa, hängande grenar, och på himmelen seglade guldskyar fram mellan hvita rodnande purpurmoln. Ingen förmådde säga något nu, båda visste, att de togo afsked, och känslan häraf öfverväldigade dem helt. När de till sist
