16
Till sist hämtade han sig dock, nickade nedlåtande åt Björling och genmälde:
— Mycket rätt. Jag har byggt om Kolsäter. Glöm aldrig det. Men i morgon spänner du fuxen för karjolen och far själf och hämtar kronofogden hit. Han är ju någon sorts jurist. Sakramentskad ofrälse för resten. Säg honom att jag har något att tala med honom om.
Därmed gick excellensen med fasta steg uppför trappan och direkt in i sin sängkammare. Dörren slöt han efter sig och för första gången på öfver tjugu år tillät han icke Björling att följa sig. Med ett förvridet leende på sitt blekfeta ansikte stod trotjänaren kvar ute i korridoren och hörde, hur husbonden, småpratande för sig själf, öfver en timme trampade mattan i sitt stängda rum, innan han ändtligen gick till hvila.
Dagen därpå kom emellertid kronofogden. Tömmarna höll han själf, och Björling satt surmulen bakpå. Vid trappan steg han ur och fördes efter lämplig väntan in i det rum på nedra botten, som excellensen kallade sitt arbetsrum.
Fet, rödbrusig och skinande, steg kronofogden in. Excellensen räckte honom icke handen, utan vinkade blott åt gubben att slå sig ned i karmstolen bredvid runda bordet med jord-
