250
dagen. Där bad Emma Erling vänta en stund, och när hon kom tillbaka, gaf hon honom den lilla boken, som en gång legat emellan dem på det vittrade stenbordet. Den låg där också nu, och när Emma med ifriga fingrar öppnade den, visade hon Erling, att hon med sirliga bokstäfver skrifvit hans namn däri på den första sidan under sitt eget.
— Jag har ingenting att gifva dig, sade Erling bedröfvad.
Emma skakade sitt lilla hufvud och svarade:
— Du har gifvit mig mycket nog.
En liten stund därefter sade de hvarandra farväl och gingo därefter in till de gamla. Men denna gång kysstes de icke. De höllo blott länge hvarandras händer, och Emma sade:
— Nästa sommar träffar jag dig igen här. Då ska jag vara frisk. Och i morgon ska jag ligga vaken och tänka på dig, när du far.
Så skildes Erling och Emma från hvarandra, och när Erling följande morgon satt i resvagnen och rullade in emot staden, var han lycklig, emedan han visste, att i det lilla gästrummet på Torp låg en flicka vaken och följde honom med sina tankar. Han var också lycklig, därför att i innerfickan på kavajen förvarade han Emmas
