251
afskedsgåfva, hvilken ingen mera än han själf sett eller någonsin skulle få se. Det bekymrade honom föga, att regnet strömmade ned, och att den första höststormen blåste.
*
Hela den vinter, som kom, lefde Erling Mörk
i denna hemliga lycka, men när maj månad var
inne, gick drömmen i stycken. Då satt han en
afton ensam i det rum, hvilket han bebott under
skoltiden. Framför hans fönster gick älfven
bred i vårflödet, och öfver taken på andra sidan
gatan, hvilken skar midt igenom den lilla
stiftstaden, såg han ut öfver de blånande bergen.
Solen var nyss nedgången, och öfver himlen
spredo sig purpurskyarna, mörknande och
tätnande, ju djupare solen sjönk.
Erling stod lutad mot fönsterposten, och hans ögon voro tårfyllda, så att han ingenting såg. Hans ungdomliga kropp skakades som af frysning eller kramp. Upprepade gånger slog han i förtviflan med den knutna handen mot fönsterbrädan, som hade själfva den kroppsliga smärtan skaffat honom lindring. Slutligen vacklade han tillbaka till den smala soffan utmed långväggen. Där föll han framstupa, och hans kropp skakades af våldsam gråt.
