252
Där fann honom den gamla skolpojksstäderskan, hvilken sett mera af ungdomens bekymmer än någonsin far och mor. Utan att låtsa märka ynglingen, gjorde hon rummet färdigt till natten. Innan hon gick, rullade hon ned gardinen för det låga fönstret och tände lampan, fastän ute ännu full vårdager rådde.
En stund efter det att gumman gått, reste sig Erling upp och satte sig till rätta i soffan. Han grät icke längre, satt blott stilla och stirrade ut öfver det lilla rummet med dess enkla möblering, som visste han icke rätt, hvar han befann sig.
Slutligen gick det upp för honom, att sängen stod bäddad. Han kunde bara icke erinra sig, när detta skett. Kanske var det tid att gå till hvila?
— Jag har säkert sofvit, tänkte Erling. Och det måtte vara sent.
Det föll honom icke in att se på klockan. Mekaniskt klädde Erling af sig. Kläderna lät han ligga som de kunde, och sedan han släckt lampan, gick han till sängs, förvånad öfver att dagern ännu lyste genom den fällda gardinen. I bädden började gråten på nytt, och som ett barn grät sig den ensamme ynglingen i sömn, sönderskakad i sitt innersta af ungdomens första ensliga sorg.
