256
servativ man af renaste vatten. Taga emot böndernas pengar gjorde han gärna, men befordra deras intressen föll honom icke in.
Skilda från hvarandra genomlefde bröderna äfven de krisens år, hvilka nu följde. Knappt hade nämligen det nya statsskicket blifvit en verklighet, förrän en allmän ekonomisk tillbakagång lamslog landet och framför allt bergsbruket. Det gamla svenska järnet hade icke längre samma kurs i marknaden som förr. Sverige hade blifvit efter. Råvaran var god nog, men den kunde icke på tillbörligt sätt bearbetas. De gamla hamrarna hade tjänat ut sin tid, och de milslånga körslorna genom skogarna betalade sig icke. Järnvägarna voro för få. Malmen, tackjärnet, stångjärnet, allt måste köras på släde eller vagn. Ingen hade förr räknat så noga med några mil mer eller mindre genom skogarna. Nu började det kännas som en börda, att Sverige var så stort och afstånden inom dess landamären så fruktansvärdt långa.
Därför stodo brukens upplagsplatser fulla med järn, men i kassorna fanns brist. Dyr tid och nödår kom äfven öfver landet. Hungrande män, kvinnor och barn ströfvade landet rundt, sökande arbete eller bröd.
Då började de gamla godsen, hvilka i genera-
