266
hade glömt det mesta. Därför lefde doktor Roeler lycklig nog. Ty det som var förgånget hade han öfvervunnit, och omgifningen hade ingen anledning att sysselsätta sig med hans förflutna lif.
En humoristisk melankoliker var han. Men i hvardagslag behöll han melankolin för sig själf, och mot vänner visade han en kärf, skämtsam välvilja. För majoren hade han blifvit oumbärlig, och när en vecka förgått, utan att doktorns åkdon kört upp på Kolsäters gård, blef majoren otålig och mottog gästen, när han ändtligen kom, med en skur af ovett.
— Hvarför fanken, svarade då doktorn, kan du också aldrig komma till mig?
— Jag far ingenstans, det vet du, fräste majoren. Jag sitter i mitt hål, där jag sitter. Det mår jag godt af.
En februariafton då doktorn på länge ej visat sig på Kolsäter, kom han åkande i sena mörkret, och majoren tog emot vännen med känslan af, att denne bevisat honom en välgärning. Han lät tända ljus uppe i biljardsalen och satte fram sin bästa konjak. På bordet emellan dem rykte det varma vattnet ur tunga, slipade glas, och majoren beredde sig på en af
