18
peret och räckte det åt kronofogden. Därefter satt han åter tyst en stund och syntes följa pendeln på den förgyllda väggklockan, hvilken rörde sig fram och åter öfver en storrosig tapet. Ett besynnerligt förnöjdt leende lekte på hans läppar.
— Sedan kan jag ju vara lugn? kom det till sist.
— Hur lugn? stammade kronofogden förläget.
— Jo, blef svaret, världen är full af fähundar. Och jag skulle vända mig i min graf, om någon, som särskildt varit fähund mot mig, finge lefva bon på min kvarlåtenskap.
— Det finns ju inga bröstarfvingar? frågade kronofogden försiktigt.
Excellensens läppar slöto sig samman som kring något, han med all makt velat dölja.
— Jag har haft en enda son, svarade han kort. Han dog i Paris.
— Då kan excellensen efter behag förfoga öfver sin förmögenhet.
Åter spelade det belåtna småleendet kring excellensens tunna läppar. Plötsligt sade han:
— Nu kan han gå. Men sätt bom för fähundarna, så att jag kan dö lugn.
