271
ta i med tång. Där lefde jag i sus och dus, drack, spelade, vakade om nätterna och sof om dagarna. Värre än under mina värsta löjtnantsdagar gick det till. Du må tro, att vännerna tyckte majoren på Kolsäter var en rolig djäfvul.
Majoren gjorde en rörelse som för att dricka på nytt, men i stället sköt han glaset ifrån sig och fortfor:
— Den detaljen har jag aldrig berättat dig. Helt enkelt emedan jag skämdes öfver mig själf. Skämdes öfver att jag kunde bära mig så vansinnigt åt. Men under den veckan tog Brite döden på sig. Ensam gick hon här, och inte en skrifven rad fick hon från mig. Då gick hon under, utan att jag märkte det. Eljest sutte jag icke så utfattig nu.
Doktorns ansikte hade mörknat under majorens berättelse, och sugande på sin cigarr, satt han tyst i sitt hörn. Vemodigare än vanligt blickade ögonen fram under hans kala panna.
— När man är förtviflad, min bror, gör man dumheter, sade han lugnande. Skulle jag förebrå mig sådant, finge jag mycket att sköta.
— Det är du, kom det från majoren, men det hjälper icke mig.
— Prat, svarade doktorn med sin obevekliga logik. Du anade ju icke din hustrus tillstånd.
