275
— Hvad fan nu då? kom det från majoren.
— Tror du, att det lif du för, i längden kan vara dig nyttigt? Jag menar, att du stänger dig inne från alla och allt?
— Hvad gör du då? utbrast majoren hånfullt.
Ett resigneradt uttryck gled öfver doktorns ansikte.
— Jag stänger mig icke inne, svarade han. I min praktik åker jag dagligen rundt bland människor. Och jag grubblar inte.
— Det är bra för dig, kom det retligt från majoren.
Men doktorn lät sig icke störas.
— Vet du, hvem folk börjar likna dig vid? fortfor han.
— Det angår mig inte, blef svaret.
Doktorn tvekade ett ögonblick, men småleende genom tobaksmolnen svarade han dock:
— Folk kallar dig gamle excellensen nummer två.
Majoren förändrade icke ett ögonblick sitt ansiktsuttryck.
— Jaså, sade han lugnt. Gör folk det? Det förvånar mig inte alls och stör mig inte heller. Jag har längesedan upptäckt den likheten själf. Egentligen finns det ett släkttycke mellan gub-
