281
hästen. Innan han hinner göra en fråga, pekar majoren åt höger. Lydigt viker släden in på vägen, hvilken leder öfver gärdena.
Där har snön tornat upp sig till verkliga drifvor. Steg för steg klämmer sig hästen frustande och motvilligt fram genom den tunga snön. Oupphörligt måste kusken hoppa ned ifrån hundsfotten och gå till fots bredvid släden. Tigande och mörk sitter majoren inbäddad i fårskinnsfällen.
Till slut stannar släden alldeles, och den utmattade hästen ser sig tillbaka, som undrade han öfver de åkandes orimliga fordringar.
— Det går inte längre, majorn, säger kusken.
— Kör på, karl, svarar majoren. Jag måste fram.
— Hästen blir sprängd.
— Kör till nästa gästgifvargård! Byt där om häst! Och resonera icke!
Tre gånger måste majoren stanna för att byta häst. Tre långa uppehåll gjordes, uppehåll, hvilka gällde mer än lifvet för honom, som ville fram. Aldrig hade Spefs sett sin herre så uppbrusande och omöjlig att lyssna till ett förnuftigt ord. Hvarken sig själf eller kusken unnade han tid att äta ett ordentligt mål mat. Fort skulle
