283
Majoren uppfattar allt detta, och sällsamma känslor fylla hans bröst. Framme vid de aflyftade grindarna befaller han kusken att stanna.
— Håll här, säger han, och låt mig stiga ur.
Spets ser ut, som förstode han alltsammans. Han skyldrar med piskan, men svarar icke ett ord.
— Nu kör du bort till bruket, säger majoren, och ställer in hästen hos förvaltaren. Laga, att du får en bit mat. Och vänta där, till dess att jag kommer.
Majoren har uttalat dessa ord lågt, som om han fruktat, att någon kunde höra honom borta i den mörka hufvudbyggnaden, där han för intet pris önskar bli sedd. Därefter vänder han sig om och går in genom grinden. Spöklikt tyst ligger den låga byggnaden med dess höga brutna tak framför honom. Ingen väg är skottad i drifvorna. Som om allting snöat igen, ligger gården där tom, och i de gamla träden rasslar vinden.
Majoren vet väl, hvad han ämnar göra. God tid har han haft att tänka däröfver. Fram till ena flygeln banar han sig väg genom drifvorna, trefvar sig i mörkret fram utmed husväggen och befinner sig snart på andra sidan om flygeln, där han icke kan höras eller ses från stora byggnaden. Där stiger han mödosamt
