285
Gumman vill göra invändningar. Men majoren tystar henne.
— Ingen får veta, att jag kommit, säger han. Det må se ut, hur det vill. Eljest vänder jag om och går, som jag kommit.
Brasan flammar upp i den gröna kakelugnen, och majoren sätter sig ned i en stol, behållande pälsen på sig.
— Det är gästrum här nu, afbryter majoren tystnaden.
Gumman nickar emot honom. Hennes blick har något af den bekymrade talträngdhet, som gamla kvinnor få, när de veta döden gästa deras grannskap.
— Tänk, att jag skulle öfverlefva brukspatron, säger hon.
— Är han död? utbrister majoren.
Gumman skakar på hufvudet.
— Inte än, svarar hon. Men det kan ske när som helst.
Därmed går hon, och majoren sitter ensam i det mörka rummet. I kakelugnen flammar brasan upp, och ett ögonblick slår honom den tanken, hur sällsamt dock det äfventyr är, på hvilket han inlåtit sig. Snabbt som den kommit försvinner all tanke på sådant och sittande fram-
