20
lensen skref egenhändigt dit äfven detta namn under bomärket.
När han sedan blef ensam med kronofogden, vände han sig till denne och yttrade:
— Nu kan jag alltså dö lugn?
Som det låg en fråga i orden, ansåg kronofogden sig vördsamt böra bejaka detta, och excellensen såg också på en gång nådig och lättad ut. Han tog då upp ett stort kuvert ur fickan och visade, att kuvertet var försedt med kronofogdens namn och adress, allt skrifvet med excellensens raka, knaggliga ämbetsmannastil. I detta kuvert stoppade han med en viss högtidlighet en sedel på ett hundra riksdaler banko, lade sedan kuvertet ofvanpå testamentet och tillslöt lönnlådan. Sist visade han kronofogden hemligheten med den dolda fjädern och tillade:
— Nu är jag säker, att han inte glömmer göra, hvad göras bör, vid mitt frånfälle.
Kronofogden fann intet annat svar än en ödmjuk bugning, och alldeles som förra gången afklippte excellensen samtalet med sitt vanliga:
— Nu kan han gå.
Denna gång räckte han emellertid kronofogden två fingrar till afsked och tillade mildare:
— Det var hederligt gjordt, Dahlman, tack ska han ha.
