23
att spår ej skulle finnas, att någon där gräft upp jorden. För hvar dag, som sedan förgick, kände sig emellertid rättaren lättare om hjärtat. Ty han fruktade hvar timme och stund, att husbonden skulle förhöra sig om, huruvida hans befallning i fråga om prästen blifvit åtlydd eller icke.
Men gamle excellensen hade fått annat att tänka på, eller också hade han glömt alltsammans. Någon fråga angående det lilla likets öde gjorde han aldrig. Mer än så hade han glömt. Att han lefvat för Sveriges ära, att han hatade Bernadotterna och hela deras ätt, att hans lif plockat bort vännerna en för en och gifvit honom fiender i stället, att han varit en myndig man och, om ödet blott velat, skulle ha blifvit en stor — allt detta hade han förgätit. Allt hade sjunkit ned i hans egen själs mörker. Numera mindes han endast, att han lefvat på Kolsäter ensam i mera än tjugu år, och att han måste akta chiffonjényckeln, så att den icke ett ögonblick kom ur hans händer. Ty i chiffonjén låg hans sista vilja, och den skulle ingen se, förrän han själf var borta. In i det mörka gick gamle excellensen allt mer och mer, och icke ens Björling åtnjöt längre hans förtroende. Sista tiden låg han till sängs och lät bära maten till sig. Själf på-
