48
komst, företog Nils Göran en morgon i början af september resan till hufvudstaden. Karl Henrik och Brite hade då varit gifta öfver året.
En eftermiddag i början af september letade sig brukspatronen genom den för honom obekanta staden väg till sin broders, kaptenens, hem. Öfverraskningen, när Nils Göran inträdde, blef naturligtvis stor, och att konversationen i början gick en smula trögt, var ej mera, än hvad man kunde vänta. Alltför mycket fanns, som man å ömse sidor behöfde komma öfver. Mötet mellan bröderna blef dock hjärtligt nog, och Brite gjorde, hvad hon kunde för att visa sig vänlig mot den stränge svågern. Det var emellertid lätt att se, hur tryckt hon kände sig genom detta oförmodade besök, och mer än en gång måste hon återhålla tårarna, hvilka hotade att tränga sig fram.
Till sist gjorde Karl Henrik ett försök att göra den tryckta stämningen lättare, i det han leende sade: Det ser ut, som om du alls icke fått mitt sista bref?
— Hvilket bref? svarade Nils Göran.
Då log Karl Henrik och hviskade några ord vid sin hustru, som reste sig upp och gick ut. En liten stund senare kom hon tillbaka med ett barn, som hon bar på sina armar.
