50
inom honom smalt, och med en smula tjock stämma sade han:
— Det var ju bra, att jag kom i alla fall.
Brite hade stått framför svågern, som om hon stått inför en domare, hvilken hade att afgöra öfver hennes väl eller ve. Aldrig hade hon förefallit sig själf så liten och obetydlig. Vid dessa ord blef det henne plötsligt, som hade svågern åtminstone tillgifvit henne, att hon kommit in i hans släkt. Och detta gjorde henne så lycklig, att stora tårar föllo utför hennes kinder. Utan att kunna svara ett ord, gick hon med barnet på armen ut samma väg som hon kommit.
Nils Göran förstod mycket väl orsaken till svägerskans uppror. Men han gillade icke att en kvinna af hans egen klass lät öfverrumpla sig af sina känslor. Därför såg han ett ögonblick missnöjd ned, och pannan rynkades. För att icke hans misstämning skulle märkas, blickade han emellertid genast upp igen och sade:
— Lilla frun är lättrörd, tror jag.
Karl Henrik nickade, och hans ansiktsuttryck var härvid så lyckligt, att brodern ej hade hjärta att störa honom.
— Lika barn leka bäst, tillade han därför. Du har alltid själf haft godt om den varan, min gode bror.
