51
Karl Henrik log till svar, och då hustrun fortfarande dröjde, gick han med ett par ord till ursäkt ut ur rummet, samma väg som hustrun hade försvunnit. Han fann Brite i sängkammaren. Hon satt på en pall, barnet låg vid hennes bröst och sög mjölken med giriga läppar, medan den lilla handen trefvade omkring och nöp i det hvita hullet.
— Brite, sade Karl Henrik med låg röst för att icke höras ut. Det var inte bra, att du gick just nu. Kom tillbaka så fort du kan.
Brite såg upp på sin man. Öfver hennes drag låg ännu som ett skimmer af den glädje, hvilken nyss framkallat hennes tårar.
— Jag är så glad, att din bror var vänlig mot mig, sade hon. Kan jag icke slippa att komma in mer?
— För Guds skull nej, utbrast Karl Henrik. Hvad tänker du på?
Hustrun fortfor:
— Jag har varit så rädd för detta, hela året Har jag tankt därpå. Å, du vets inte; du …
Karl Henrik såg på henne. Som en skrämd liten fågel såg hon ut, olik alla andra människor han någonsin känt. Varsamt fick man taga henne, långsamt och försiktigt. Ingen visste detta så som han själf. Ingen kunde heller veta det.
