52
Sådan som Nils Göran var, förstod Karl Henrik, att både Brite och han själf nu löpte fara att förlora, hvad de nyss varit nära att vinna. Dock gick han ut till brodern och föreslog honom, att de skulle intaga sin första måltid utomhus och allena.
Detta var mot skick och bruk, och ännu värre var, att Brite ej visade sig för att taga afsked. Hon kunde det ej. Då hade hon brustit i gråt och aldrig kunnat förklara orsaken. Tigande följdes bröderna åt den vackra vägen fram öfver Skeppsbron, där ett par klumpiga ångbåtar rökte, sida vid sida med de många segelfartygen, hvilkas dukar hängde slappa ned i den vindlösa septemberaftonen. Karl Henrik tyckte sig vandra som i en dröm. Till fullt klart medvetande vaknade han först, när han satt med brodern på den låga verandan nere i Strömparterren. Omkring dem lyste de brokiga lamporna, längst in i grottan sjöng en mörkögd italienska till ackompagnemang af mandolin. Två små glas med rykande varm toddy stodo framför bröderna.
Nils Göran började långsamt tala om fädernegårdens drift och stegringen på järnprisen. Förströdd hörde honom Karl Henrik. För båda var det, som om bandet, hvilket fästade dem vid ett gemensamt hem och en gemensam ungdom,
