54
kände han, att med hans ögon kunde ingen någonsin komma att se på hans hustru. Just det, som värmde honom själf, skulle städse väcka andras kritik.
— Kunde jag bara taga henne med mig långt bort, tänkte han, där andras kyla icke når oss.
Långsamt som hade hon noga öfvertänkt hvarje ord, sade Brite plötsligt:
— Din bror tyckte ju om mig en liten smula, säg? Sade han ingenting om det?
Rådlös stod Karl Henrik vid sin hustrus bädd, och det föreföll honom, som hade brodern malt sönder hans lycka, som var så ömtålig och så fin, mellan sina grofva händer. Länge låg han sedan vaken, och när han somnade in, var hans sista känsla ett förbittradt agg mot denne broder, som han tyckte hade stört lyckan i hans hem.
Nils Göran å sin sida trampade länge gångmattan i sitt trånga hotellrum, medan ljuset brann på nattduksbordet. Han summerade dagens intryck och kom till den slutsatsen att svägerskan icke var den kvinna, han önskat sin bror. Mer än någonsin fann han, att Karl Henrik handlat barnsligt och oöfverlagdt, när han gifte sig. »Min kära Brite Louise är en nyckfull och farlig kvinna,» tänkte Nils Göran, »och min
