57
Karl Henrik kom att tänka på broderns bref, och han anade, att dess vreda ton hängde samman just med den bekännelse brodern nu aflade. Han sköt dock så godt han kunde undan denna tanke, och i det han önskade brodern all lycka frågade han:
— Med hvem?
— Med Mina Charlotta Brandt, dotter till Ulrik Ferdinand Brandt på Skogaholm, svarade Nils Göran med en viss högtidlighet.
— Jaså, svarade brodern enstafvigt.
Svaret misshagade honom. Brandtarna på Skogaholm voro icke i hans smak, och fröken Mina Charlotta erinrade han sig som en charmant världslig dam, hos hvilken något af syrlig skärpa alltid stött honom tillbaka.
— Jag kan gärna säga dig, fortfor Nils Göran med en viss ansträngning, att om ej allt i dessa dagar gått mig så väl i händer, hade jag varit nödsakad att uppskjuta mitt giftermål för flera år, kanske rent af att bryta förlofningen för att ej riskera, att en kvinna för min skull gick miste om sin framtid.
Nils Görans ansikte blef strängt, när han uttalade dessa ord, hans stämmas klang blef mörkare än förut. Karl Henrik kände orden som en
