69
men. Liten och satt, med raska — i våra dagar skulle man säga »en smula nervösa» — rörelser gick han omkring på ägorna. De forna löjtnantsmustascherna hade den nuvarande majoren efter tidens sed låtit breda ut sig öfver kinderna i runda, tätklippta polisonger. Endast hakan var bar och slätrakad, denna korta, runda haka, hvilken darrade, när han blef upprörd, vare sig det kom af vrede, sorg eller fröjd. Buskiga sköto ögonbrynen fram under en panna, hvilken åldern ännu blott lätt hade fårat. Sin egendomliga karaktär fick ansiktet dock af ögonen, hvilka väl kunde tindra muntert nog, men ofta också röjde det drag af svårmod, som låg på botten af majorens väsen.
I grunden kunde majoren nämligen aldrig finna sig till rätta med att ha blifvit en rik och ansedd man, inför hvilken människorna krusade, om ock han gjorde sitt bästa för att i det yttre upprätthålla sin ställnings värdighet. Detta drag älskade Brite mer än något annat hos sin man, och hon glömde heller aldrig hur upprörd hon sett honom den gång, då lyckan i form af ett stämpladt papper föll öfver dem, och det långsamt blef dem klart, att de lyfts upp ur fattigdomen för att taga plats bland familjens rika. Själf hade Brite aldrig smakat annat än fattig-