74
och en stund efter sedan han sprungit bort från föräldrarna, visade han sig, ridande barbacka vid sidan af sin vän kusken, medan unghästarna sprunga lösa efter dem genom allén. Julisolen stod i sin nedgång, och doften från lindarna fyllde luften kring terrassen.
På den gröna spjälsoffan, bakom hvilken mossrosorna blommade, sutto Karl Henrik och Brite. Majoren vek samman brefvet, hvilket han långsamt och noggrant genomläst, och i det han kastade en något bekymrad blick på sin hustru, sade han:
— Nils Göran skrifver, att han och Mina Charlotta kommer i nästa vecka.
Det var alltid med en viss motvilja, som majoren meddelade sin hustru, att brodern och svägerskan skulle komma på besök. Ty han visste, att Brite fick draga värsta lasset under dessa dagar. Själf gladde sig majoren städse oskrymtadt åt att återse brodern. Visserligen hade åren och omständigheterna skilt bröderna åt, och efter Nils Görans giftermål träffades de ännu mera sällan än förr. Måhända var det en ren lycka, att de båda godsen lågo på sex mils afstånd från hvarandra, och att besöken alltså icke kunde blifva för täta. Ej heller kunde Karl Henrik neka inför sig själf, att de sista sam-
