75
manträffandena mellan honom och brodern varit en missräkning. Så fort en dag förgått eller två, inställde sig gärna en kyla dem emellan, hvilken det kostade majoren en verklig ansträngning att icke låtsa sig märka. Och dock kände sig Karl Henrik innerst glad, när han nu visste, att brodern skulle komma. Ty den gamle Nils Göran var det han längtade att återse, den Nils Göran, hvilken alltid lefde kvar inom honom själf, så ofta minnet af den sista sommarens obehag hade fördunstat.
Brite visste allt detta mycket väl, och därför att hon kände i takt med sin man ända in i hans illusioner, hade hon icke hjärta att säga honom emot och yppa den misstämning, hvilken vid denna underrättelse bemäktigade sig henne. Småpratande om, huru allting skulle ordnas, sutto makarna där, medan skymningen föll omkring dem och läderlapparna lockade af majorens hvita hatt susade öfver deras hufvuden. Först när de skulle gå in, smålog Brite och sade:
— Du tror väl inte, att det kan inträffa, att Mina Charlotta får något förhinder?
Majoren föll genast in i samma ton.
— Nej, svarade han med en grimas. Fordra inga orimligheter af ödet.
Tankfull gick Brite denna afton sin vanliga
