76
rond omkring rummen på nedra botten för att se till, att luckorna voro stängda. Ståtlig såg hon ut, där hon gick. Åren hade nästan förskönat henne, och själfva den fyllighet, hvilken kommit med dem, gaf endast intryck af hälsa och kraft. Medan hon gick där, tänkte hon för hundrade gången på, att hennes man var för god för denna världen. Så gammal han var, såg han Nils Göran med samma ögon ännu, som när ungdomen förenade dem, och det behöfdes blott, att brodern kom, för att Karl Henrik med hela den bekymmerslöshet, som var honom egen, skulle gå brodern till mötes.
Med en viss kvinnlig förtrytelse tänkte Brite på detta, och medan dessa tankar sysselsatte henne, kom hon in i sängkammaren. Den stora mahognisängen i alkoven, den väldiga trymån, de tunga snidade möblerna — vid skenet af det enda ljuset, som brann, tedde sig allt detta nu, då Brites inre var i jäsning, nästan spöklikt. Hon såg tillbaka på alla de år, som gått, och det föreföll henne, som om den enda mörka skuggan öfver hennes och hennes mans lif kom från denne Karl Henriks broder. Brite var icke längre den blyga unga kvinna, hvilken en gång darrande trädt sin okände svåger under ögonen. Bakom hennes numera jämna och behärskade