77
yttre lefde dock samma veka känslighet kvar, och den behärskade hennes natur lika starkt, äfven om den ej tog sig samma uttryck som under den första ungdomen.
Aldrig hade Brite talat öppet med sin man om brodern. Aldrig skulle hon haft hjärta att göra det. Men så ofta hon blifvit förberedd på dessa besök, hvilka återkommo på bestämda tider, hade Brite känt sitt hjärta snöras samman af en oro, hvilken hon icke kunde förklara. Noga hade hon granskat sin man och tänkt: »Anar han ingenting?»
Medan Brite låg sysselsatt med dessa tankar, lyssnande efter att höra mannens steg i spiraltrappan, somnade hon in, och när hon vaknade till den nya dagen, voro dessa tankar ännu icke försvunna. Lugnt gick hon dock till sina sysslor, och när hon såg majoren med förnöjd min vandra vägen fram, som ledde till inspektorsbyggnaden, återkommo tankarna starkare än förut. »Hvem vet?» tänkte Brite på samma gång. »Kanske förstår Karl Henrik, när allt kommer omkring, mera än han vill säga åt mig?»
Åtminstone trodde sig Brite märka, att mannen denna gång med mindre ifver än vanligt talade om glädjen att åter få träffa sin bror. Hade ej höskörden pågått just då, och det ena
