80
byggnaden störta samman i en enda rykande massa.
Svarta och sotiga, klädda i långa skjortor, som de stått framför härdarna, kommo smederna, från bruket, där hamrarnas dån hade förstummats. Tysta och vakna på faran togo de plats i den långa kedjan af kvinnor och män, hvilken var bildad från brandstället och ned till sjön. Ämbar på ämbar langades upp och tömdes i den stora brandsprutan, som trampades af åtta man, och där majoren själf tagit plats och förde befälet öfver den myllrande skaran.
Brite hade krupit samman bakom sin man. Med ögon, som lyste af oro, betraktade hon skådespelet framför sig, såg hur lågorna flammade upp mot den mörka skogsranden, kastande gnistor och brinnande spånor vida omkring. En känsla af fasa behärskade henne. Den förlust, som gården led, förstorades i hennes inbillning. Den ångest, hon så länge burit ensam, blef henne inför denna nattens skräcksyn öfvermäktig. Blek och skälfvande, kände hon tanken, hvilken dök upp inom henne och pinade som salt i öppet sår: »Detta är bara början,» tänkte hon. »Snart brinner också gården.» Det var fattigdomen, hon såg grina fram emot sig ur lågorna, och dock tänkte hon härvid icke på sig själf,
