88
mätare, sedan släkten tröttnat att betala hans beryktade kalas och växlande spelskulder. Det var Jakob Krabbes person och hans sångröst, som en gång gripit den storväxta, blonda flickan, hvilken hade lika lätt för gråt som för skratt, och var lika rapp i vändningen, vare sig det gällde dans eller arbete. När Jakob Krabbe fått sig ett glas eller två, helst en smula öfver strecket, och sedan satte sig till pianot och sjöng, då släpptes alla onda andar lösa, som kunna pina en människosjäl, då doftade hela rummet sommar och sol, då spelade linden, då drillade näktergalen. Då bröt skrattet ut i en brakande yra, som förtog både vett och sans. Sångare var han till lif och själ, och många voro de hjärtan, i hvilka han sjungit sig in. Muntrare bröllop än moster Olivias med hennes Jakob hade ingen sett.
Men när kärleksyran var förbi, då förstod moster Olivia snart, att med sång och glädje födas inga hungrande munnar. Därför blef hon en arbetsmänniska som få, och det lilla mannen förtjänade eller gården gaf, det visste hon få att räcka. Fyra söner hade hon utrustat och sändt ut i världen, och döttrar hade hon inga haft. »Och väl var det,» sade den gamla frun, »ty hvad finns väl värre än fattiga flickor?» Men
