och till öltappare någon dräng i gården, som kan vara kvick i benen.
I vissa aflägsna delar af ön, Hablingbo och Vamlingbo m. fl., finnas ännu tvenne befattningar kvar, hvilka uppåt landet numera äro försvunna; dessa äro Kunmädru och Värderingsmannen. Kunmädru utväljes bland brudens närmaste släktingar — en faster, moster, svägerska eller syster — som jämte »bruttövassku» uppvaktar bruden; värderingsmannen är den, som kör den vagn, hvarpå värningskistu föres — det är den kista som innehåller brudens eller brudgummens hemgift. En viktig funktionär, som numera tycks vara alldeles försvunnen, var Svaromannen, hvilkens uppgift var att besvara bruttbondens tal, när man »kom i går» — hans roll har nu öfvertagits af skaffaren.
Det som icke medhinnes första dagen fullbordas under de följande lysningsdagarna.
En sed, som numera är afskaffad, var, att bruden till de tjänstgörande m. fl. vid bröllopet utdelade gåfvor, bestående af kakor, strumpor eller vantar. Strumporna stickades af bruden själf. I början af augusti när det blef »luppar ej nytar» — »nytluppar» kallas de tidigaste kärnbildningarna i nöten — började fästmön »sitta kväll», och hon kunde nu sticka ända till 30 par strumpor, stundom var det dock icke mer än ett dussin eller så, men i de flesta fall höll sig antalet omkring 20 par.
I något sammanhang härmed — ehuru ovisst hvilket — står säkerligen seden att samla »hankleull». Något före bröllopet eller under lysningstiden gick fästmön ut i bygden med uppfästadt förkläde stundom af dubbla längden — sammansatt af tvenne — samt bad om en »tutt» ull till sitt hushåll. Denna ull, som kallades hankleull, upptogs hos alla i socknen och alla, äfven de, som icke bjödos till bröllopet, voro skyldiga att lämna bidrag. Hon gick på några ställen i stöten och lämnade kvar, hvad hon under dagen hopsamlat på det sista. Sedan hon slutat, hemfördes all ullen, som stundom uppgick till flera lispund, så att en del kunde säljas. Bruket synes längst ha bevarats i Eksta, men upphäfdes af prosten P. Wallgren.
