Af det föregående har således framgått: vid 1500-talets slut skulle bröllopet firas på söndag — i nödfall på måndag. Sådant är förhållandet äfven under 1600-talets början samt här och där på ön ännu så sent som omkring år 1800. Från 1600-talets början veta vi, att bröllop äfven kunde firas på en söckendag, hvilken som helst. Dock stadgas det vid samma århundrades slut, att det icke bör vara en onsdag eller fredag. På 1840-talet ansågos af gammalt tisdagen och torsdagen för lyckodagar vid bröllop. Tisdagen nyttjades merendels, när hemkomst firades. Denna har emellertid under det sista halfseklet mer och mer aflagts, och så har bröllop samtidigt flyttats till slutet af veckan, ty man skulle alltid på söndagen »ga ungfålk i körke». När bröllopet firades på en torsdag, var det emellertid stillestånd på lördagen — eller tredje dagen. För att undvika detta har troligen bröllopet så småningom flyttats till fredagen, då det kunde fortgå i tre dagar utan afbrott till och med söndagen. Nu har tiden ytterligare afkortats. »Fredagsbröllop» ha alldeles fallit bort eller nyttjas endast i undantagsfall, och bröllopet firas numer i de allra flesta fall på lördag.
En åtta dagar före bröllopet rider nu en »masskalk» omkring samt utdelar tryckta biljetter med bjudningen till bröllopet; till de aflägset boende sändas biljetterna med posten. Stundom får numera velocipeden göra tjänst som häst.
Detta sätt att bjuda är icke gammalt, och ännu för 25 år sedan användes seden att bjuda med läxa, d. v. s. med en för tillfället särskildt författad text.
Åtta dagar före bröllopsdagen — om bröllop hölls på torsdag, sålunda torsdagen veckan förut — redo de båda ungmansdrängarna på morgonen upp till bröllopshuset, och man kände genast igen dem på de kraftiga pisksmällarna, som »nästan liknade skott». Bjudaren skulle vara snyggt klädd i blå kläder, och på Hilfelings tid skulle han ha rocken fodrad med rödt rask. På hufvudet hade han hatt, vidare var han klädd i stöflar och sporrar. Hästen hade en tid förut fått stå på stall för att bli »öjskar» och liflig och för att få godt hull; manen och svansen voro flätade eller friserade; betslet var ofta utstyrdt med påsatta snäckor (Cypræa) eller »ormskallar» som
