Sida:Bröllopsseder på Gottland – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift (1906).djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
82
NILS LITHBERG.

skapade först en man och gaf honom genast löfte om en kvinna honom till hjälp. Nu har äktenskapet alltifrån tidernas början varit och ännu fortfar, och vid samma tillfälle bör förnöjsamhet och glädje vara det mest rådande hos oss, ty det pryder Guds heliga ändamål och bevisar hans ära vid en så viktig inrättning.

Nu har Gud utsett för unga karlen och husbonden Kristoffer Valdenström samt dygdesamma inspektorsdottern Johanna Eneqvist i samma socken. Dessa förutnämnda personer komma genom försynens milderika styrelser och med sina föräldrars ömsesidiga samtycke att fira sin viktiga och glädjefulla föreningsfest den 4 oktober eller i dag åtta dagar; alltså får jag på begäran från husbonden Kristoffer Möllerström [Möllbjers i Roma] och hans kära hustru anhålla, om detta husets anhöriga ville vara af den godheten och eder uti förberörda gård och socken på förutnämnda dag infinna eder kl. 10 f. m.; alltså (beder) jag som är deras utskickade sändebud att det icke må förgätas.»[1]

På sina ställen — särskildt där hela hushållet bjudes — börjar bjudaren, så fort han kommer in, sin läxa utan att hälsa eller ens ta af sig hatten.

Sådana högstämda och högtidliga bröllopsläxor, som den nyss anförda, äro från 1800-talets förra hälft och ännu en god bit in på århundradets senare del ingalunda sällsynta och uppträda stundom i flera upplagor, som år för år förbättrats. Men deras ofta svassande ordprål och högtidliga innehåll, som i de äldre gör intrycket af en efter konstens regler författad predikan, i de yngre för med sig en betydligt stark fläkt af nyromantik och Atterbom, och som i de öfriga bröllopstalen ännu mer än i bidläxorna träder oss till mötes, är säkerligen icke synnerligen gammalt.

De äldre bröllopstalen hade säkerligen en helt annan karaktär att döma af ett par bevarade bidläxor, hvilka för våra ögon te sig som en obegriplig ramsa osammanhängande ord, stundom med löjligt innehåll. Den äldsta uppteckningen af en sådan, som jag känner, återfinnes i Wallins Analecta, afskrifven hos Säve: Samlingar IV, Sägner 340. Den är af följande innehåll (om andra sådana se Tillägg, s. 90!):

  1. Meddelad af förre husbonden L. P. Johansson, Aumunds i Roma.