Det ar utan tvifvel den andra afdelningen som synes som den mest gåtfulla. Den börjar med det obegripliga »att giff buff» etc. samt har tvenne rimpar; på slutet komma tre rader, som icke rimma med hvarandra och icke heller inbördes synas hafva något sammanhang — åtminstone står sista raden alldeles isolerad från det öfriga. Man synes däraf närmast böjd att antaga, att slutet af stycket blifvit betydligt stympadt. Om versformen är ursprunglig eller om stycket ursprungligen gått i en viss takt, som åtskilliga sådana ramsor från fastlandet, och rimmen sedermera efter hand smugit sig in, lämnas oafgjordt. Stycket, som i och för sig sålunda gifver anledning till en del spörsmål, blir så mycket intressantare, som det äfven förekommer i den säveska uppteckningen med nästan samma ord. Första raden är i den senare något längre, men från »knappare mala» kommer nästan ord för ord detsamma igen, fastän med sådana olikheter, till hvilka alltid ett muntligt öfverlämnande af ett obegripligt stycke gifver anledningen. Granska vi den i sammanhang med barnleken anförda, består denna af 1) bjudningen, 2) en vers, 3) ett par afslutande ord. Äfven denna innesluter sålunda i den egendomliga versen en sådan ramsa, som icke lämnar någon mening, och som egendomligt nog — början lyder Knappar i Valle, är en motsvarighet till Säves knappare mala och till Wallins knappar i mani. Det ser sålunda ut, som om alla dessa ramsor skulle gå tillbaka på något gemensamt original, möjligen versifieradt, och i den anförda barnläxan har ramsan äfven uppfattats som vers att döma efter Säves uppteckning af densamma. Jag har velat påpeka det intressanta förhållandet, enär flera varianter eller motsvarigheter möjligen kunna på Gottland eller annorstädes påträffas, hvilka kunna gifva ledtråden till en tolkning eller åtminstone till en fullt riktig uppfattning af saken.
