bröllopsfirandet på Gottland samlades på ett ställe, alldenstund det säkerligen innehåller många intressanta enskildheter för kulturhistorikern och folkloristen.
Muntliga meddelanden har jag dessutom erhållit i stor utsträckning från olika delar af ön. Bland meddelarna må särskildt nämnas fil. stud. Arthur Pettersson och med. stud. G. Olofsson.
Frieri och trolofning.
Husets äldre kvinnliga ledamöter hafva alltifrån flickans tidigaste barndom varit måna om, att hos henne inplanta, hvad hon bör iakttaga eller undvika, för att en gång bli gift. Hon får aldrig sopa askan i spisen neråt, utan den skall sopas upp mot elden, eljest får hon icke en vacker fästman. — Sopar man i ett hus, när hon kommer dit, och man säger »nu sopar jag mot dig», när hon stiger in i stugan, kan hon icke bli gift det året. — Hon skall alltid vara snäll mot kattorna, eljest får hon icke vackert bröllopsväder. Artar det sig det oaktadt till regn och rusk på bröllopsdagen, är det fördelaktigt att på morgonen piska kattorna.
Man känner åtskilliga knep för att taga reda på hvar fästmannen (eller fästmön) bor, såsom att taga en äppelkärna mellan fingrarna och knäppa med den, då den flyger åt det håll, där den utkorade finnes. Man plockar blomster midsommarsnatten eller dylikt för att få se den tillkommande o. s. v.
Nu har flickan »stått i kor» (konfirmerats), och sedan blir saken också mera allvarlig. När det hänger spindeltrådar (dvärgnät) i taket, säga alltid de gamla med en viss betydelse: »de’ kumma frejare ti’ gars». Men det är alltid en gammal regel, att när en tös kan »bädd’ mä skick, tvätt’ mä skick, sop’ lorten ör ränga’ (vråarna) mä skick u kok’ ägg mä skick u mjelgråjt (mjölgröt) mä skick, så far ha gift si», enligt en annan version bör hon icke gifta sig förrän »ha kan skill’ svejntarmar fran si bej slakt». Med ett ord man sätter stort värde på att få en hustru, som genast kan rycka in med i hushålls-årkorna, och som kan sköta dem med duglighet och nit (Säve II, visor, 196):
»ajn, sum kan söjslä dig till byxar u till tröjjä;
ajn, sum kan bräggä öl u gärä fäjnan palt
u sum kan smakä o, um gråjten jär för salt»
