en modist. Myrten får bruden själf anskaffa och kvällen före bröllopet öfverlämna till brudtöfverskan, som då binder krona och krans m. m. färdigt. Slöjan är af hvit tyll och lika lång som släpet. De, som själfva bekosta sin klädsel, använda ofta broderade slöjor.
Handskarna äro hvita, och en myrtenkrans om den ena armleden användes ofta som motstycke till ett guld- eller silfverarmband om den andra. Svarta skor och strumpor af klädningens färg fullborda klädseln. För sitt besvär erhåller brudtöfverskan vanligen 5 kr. i ersättning.»
Sådan är brudklädseln i den dag som är på mellersta Gottland, och i hufvudsak är den på öfriga delar af ön likadan. Ännu på 1890-talet användes i Habblingbo ett rödt sidenskärp med nedhängande ändar, men nu har det på ett par år icke förekommit.
I äldre tider var brudklädseln yppigare. Blommor och smycken förekommo rikligt, och utstyrseln erhöll en viss egenartad karaktär genom kronan, bältet och bröstlappen. Inskränkningen af grannlåterna synes ha följt med stadssederna, och det är säkert icke af endast poetiska skäl, som en författare till en bröllopsdikt vid ett bröllop i Visby på 1700-talets midt låter bonden Olle uttala sin förvåning öfver de nymodigheter han blir vittne till i bland annat följande ord:
»Men mike lite brask har Brudi: Oa Prästu
Kler brudi sum med tour, lik man pa tyske hästa
Med krallar, bälte, ked, u band fran hals till fots
Sum vare ha i rojr pakled med drakegods.»
På samma gång ger hans uttalande äfven en föreställning om den rika dräkt bruden på landet var van att bära: hon var så fin som om hon varit hos trollen och blifvit pyntad med drakgods.
Den anförda versen innehåller den äldsta uppgiften om den gottländska brudens utstyrsel, som jag känner, och särdeles många äro icke de senare uppgifter om samma sak, som äro tillgängliga. Hilfeling affärdar saken med endast dessa ord: »Bruden, hwilken emot kl. 11 à 12 f. m. wäntar Brudgummens ankomst, är nu klädd,
