går ut i Salen, åtfölgd med sin Brudfrämma och Brud Jungfrurne att hälsa de ankomne gästerne. Wisande sig i sin skrud, krans och krona samt mycket glitter på hufvudet och Bröstet — Robe och skärp — Sättjande en särdeles betydelig air på sig.»
Genom Säves anteckningar, kompletterade med uppgifter ur Maria Söderbergs manuskript,[1] kunna vi emellertid erhålla en god bild af brudutstyrseln på 1840-talet, då ännu många ålderdomliga drag i seder och föreställningar funnos kvar, hvilka numera fallit i glömska. — Dagen före bröllopet begaf sig bruden till brudtöfverskan för att få håret upplagdt, krusadt i pannan och med lockar i nacken, kortare eller längre allt efter hårets rikhet. På bröllopsdagens morgon hämtades brudtöfverskan af en ungmansdräng, hvilken vid återkomsten till bröllopshuset höll ett tal, hvarefter man öfvergick till påklädningen, som mångenstädes försiggick under det spelmannen i ett hörn af rummet satt och filade på sin fiol. Bruden kläddes i hvita strumpor och svarta skor med svarta smala band i kors öfver vristerna. Brudklänningen var af svart orleans eller siden för dem som hade råd, och det var sed, att bruden ej fick sy ett styng själf på sin brudstolsklänning, ty »det var ej bra».
Krona och krans voro af myrten eller lingonris. Kronan var upptill sluten, en bild af oskuld. Det bara hufvudet var prydt med myrtenstjälkar, eterneller och konstgjorda blommor, med pärlband och guldkam m. m., och rankor af röda och skära blommor hängde ned öfver axlarna. Omkring halsen och skuldrorna fästes en blomsterrand långs med klänningskanten; på bröstet hade hon en bukett samt däröfver en guldbrosch; stundom fästes »blomruskor» äfven på axlarna eller också en blomranka snedt öfver bröstet från vänstra axeln, s. k. »bröstblåmme». Lifvet omslöts med ett sidenskärp med fritt hängande ändar, som räckte ned till klänningens nederkant, vid sidan eller på ryggen. Guldhalsband, armband, ringar, kedjor och »smycken i parti» samt hvita handskar fullbordade toaletten.
- ↑ Se Fataburen 1906, h. 2, sid. 67.
