brudens hem. På 1700-talet synes däremot den gängse uppfattningen af »magefärd» vara det följe, som beledsagar brudgummen till brudens hem eller det anländande brudföljet. »Magar kallas hwar och en som är til hest, och följer brudgummen — — och thet kallas magafärd», skrifver Neogard. Wallin har visserligen i sin ordlista: »Magar = de som äro i brudföljet», men i sin bröllopsbeskrifning säger han: »Alla de som följa brudgummen till brudhuset, sedan giftoöl hållits aftonen förut, kallas magar och en sådan brudgummes svit magefärd». Så tyckes äfven vara Gutalagens mening: »Men ’maga-raiþ’ är afskaffad. Där sjunges brudmässa som brudgummen är och bröllop skall drickas. Brudgummen sände tre män mot sin brud, och bryttugan stanne där, som brudmessa sjunges och bröllop drickes.» Med mageridt synes här sålunda icke afses alla ridande vid bröllopet, ty de män, som skola hemta bruden, nämnas särskildt; utan meningen är tydligen den, att mageridten endast afser det följe, som beledsagade den af kontrahenterna, som anlände till bröllopshuset. Otydlig i ifrågavarande fall är 1587 års stadga, där det skrifves: »Hvad den magefärd är anbelangandes skal så hålldis, att ingen efter denna dag skall utsända mod sin Brud eller Brudgumme mer än 6 karlar, så att Brudgummen rägnes att vere den sjette.» Måhända hafva vi att i dessa ord se den första glidningen att under namnet mageridt äfven innefatta det följe, som utsändes att möta den anlända parten.
Hvad själfva ordet magar beträffar, är det samma ord som vårt måg och betyder släkting. Mageridt är sålunda släktingarnas ridt vid bröllopet.
Det stora intresse, lagarna visa för magfärden, synes ange, att allt icke gick så ordentligt till vid dessa resor, och förloppet vid 1800-talets midt synes tala för att de icke aflupit så synnerligen lugnt i forna tider. Redan Gutalagen stadgar, som vi hafva sett, att mageridten skall helt och hållet upphöra. Att helt och hållet förbjuda den dristar man sig icke i 1587 års stadga, men år 1606 stadgas det: »— är ock förbudit att rida i Mage-färder, som här till dags är skedt» Det förra påbudet har tydligen icke haft afsedd verkan, hvarför man nu ser sig nödsakad alldeles förbjuda oskicket.
