Icke häller ett fullständigt förbud har haft afsedd verkan, ty vid samma århundrades slut omtalas mageridten ånyo, och ännu på 1800-talet förekom den som vi veta.
Skulle vi då sammanfatta de uppgifter om magefärden, som vi hafva erhållit, kommer dess historia sålunda att te sig på följande sätt: På 1300-talet menades med magefärd det följe, som beledsagade bruden till brudgummens hem, och som plägade mötas af ett likadant från bröllopshuset. Sannolikt skedde icke detta möte mellan de båda följena utan vissa häfdvunna ceremonier af den art, att lagen måste förbjuda denna sed helt och hållet, men dock medgifva, att brudgummen fick sända trenne män att möta bruden. Lagen har dock föga kunnat uträtta härutinnan, ty på 1500-talets slut lefver den gamla mageridten ännu så kraftig, att man ånyo ser sig nödsakad att med lagliga medel till en början inskränka den, men då detta icke hjälper, helt och hållet förbjuda densamma. Icke häller dessa förbudsstadgar hafva kunnat något uträtta, ty år 1683 omnämner Spegel mageridten såsom bruklig. Nu har emellertid en vidsträcktare betydelse tillagts namnet själft. Från att magföljet från början endast var brudens följe till bröllopet, har det sannolikt, då bröllopet mer och mer börjar firas i brudens hem, öfvergått till ett namn på det följe, som i brudens ställe färdades till bröllopsgården — nämligen brudgummens. Därigenom uppstår en sammanblandning af begrepp, då namnet magfölje left kvar som benämning på brudens följe och så småningom därvid öfvergått till de från bruden utskickade, som skulle möta brudgummen. Efter hand har namnet magfölje ytterligare utsträckts till dem, som beledsagade brudfolket till kyrkan, en sed som icke förekom under medeltiden, då s. k. hemvigsel användes. Därigenom har »magar» så småningom blifvit en allmän beteckning på dem, som rida vid bröllop, ehuru dock på 1700-talet den gamla betydelsen synes varit den vanligaste. På 1800-talets midt, då magfärden ännu lefver, tillägges namnet utan betänkligheter så väl brudens som brudgummens följe vid brudgummens ankomst, som följet till kyrkan. Efter omkring år 1860 har magfärden upphört af sig själf. De sista reminiscenserna af densamma i vår tid är ungmansdrängarnas ridt
