emot brudgummen. Man utsätter då som fordom en bestämd mötesplats mellan det anländande bröllopsföljet och ungmansdrängarna, och så fort man mötts, anträdes färden till brudens hem, ännu med iakttagande af det äldre bruket att ungmansdrängarna rida i förväg och anmäla det öfriga följets snara ankomst. I de mera »kultiverade» trakterna på Gottland börjar emellertid äfven dessa de sista rudimenten af mageridten försvinna. I vissa socknar äro de alldeles bortlagda.
Vi återvända nu till bröllopsgården. Klockan börjar lida mot 12. Man går och väntar, att något snart skall ske. Man drar sig mer och mer inomhus, ty då ungmansdrängarna infinna sig med det första budskapet från den antågande bröllopsskaran, får ingen vara på gården.
»Nu kommer di!» och på sina flåsande kampar störta de in på gården; — ett hvarf rundt ungmansstången, och de hålla stilla vid lillgårdsgrinden eller framför trappan. Endast skaffarn är ute. Brudgummens förste ungmansdräng talar:
»Är bruden prydd att emottaga sin älskade brudgum, så vis oss henne, att vi kan få skåda henne och säga från den oss sändt hafver, att vi hafva sett hans utkorade brud.»[1]
Sedan dessa ord yttrats, går skaffarn in för att hemta bruden, och nu utträda alla bröllopsgästerna på gården. Bruden står på trappan omgifven af tärnor och brudtöfverska. Ungmansdrängen fortsätter nu med t. ex. följande ord:
»Vi äro i dag förutskickade från en ung man och brudgum, som för en stund tagit afsked af ömma föräldrar för att uppsöka en vän och kär dotter i detta hus, den han till sin maka utvalt. Det är dig, du unga brud, som han i dag söker, och du är föremålet för hans resa. Uti ditt sällskap i dag vill han hasta att inför Herrans altare besegla det viktigaste förbund, I redan förut gjort hvarandra. Du skall gå ut ur det hus, där du bortjagat dina barndomsdagar för att med din brudgumme vandra hand i hand, vandra okända öden till mötes. Därför är jag öfvertygad, att
- ↑ Meddeladt af f. hemmansägaren L. P. Johansson Anmunds i Roma, f. 1822.
