välsignade frukter i Eder sammanlefnad. Då skola edra dagar blifva lyckliga och sälla intill ålderns sena höst. Tills I af en högre makt kallad warder.»[1]
Detta tal besvarades fordom af en särskildt utsedd svaroman. Numera är det vanligen skaffaren, som utför detta på t. ex. följande sätt:
»För det hedervärda talet tackas mycket. Glad vid ankomsten lifvande vid anblicken höjer vår unga brud i dag sina suckar till allmakten för sin älskade brudgummes lyckliga hitkomst. Hon går mot honom i dag med ett kärleksfullt och ömt hjerta. Hon räcker honom sin vänskapshand och länktar endast efter den ljufva föreningen — måtte deras böner hörda varda af all hjelpenes Gud och de genom föreningen blifva lyckliga, glada och sälle. Varer samtlige hedervärdar med följe mycket välkomne med denna vår älskade brudgumme i dag. Stiger af edra kampar och stigen in i detta brudehus.»[2]
Efter talet stiger brudgummen af och tager sin brud i famn samt kysser henne. Så spelar musiken upp, och bröllopskaran tågar in. Först kommer musiken, så brudparet, därefter brudtbonden och brudtöfverskan, därpå marskalkar, så tärnorna och efteråt öfriga gäster. När man kommit in, sätter sig brudparet på tvenne särskildt smyckade stolar. Nu sker äfven sammanparningen af tärnor och marskalkar. Detta tillgår så, att tärnan på vänstra rockslaget å den marskalk, som utsetts åt henne, fäster en rosett af c:a 1 dm. längd af samma färg som den, hon själf bär. Marskalksrosetterna utgöras af granna band af hvilken färg som helst. Stundom erhåller tärnan då af sin marskalk en blombukett, men detta bruk är nymodigt. Tärnorna äro klädda i svart, mera sällan i hvitt eller kulört. Marskalkarna äro i högtidsdräkt med jacka eller bonjour efter råd och stånd. Förr var jacka det enda brukliga; tärnorna buro då endast svart kjol samt röda och gröna bindmössor.
