och brudtöfverskan. Måhända hafva de äfven hållit sig bland de öfriga karlgästerna. I hvarje fall synes det föga troligt, att ungmansdrängarna gått före brudparet, under den tid ännu hofveringen var i bruk, hvilket däremot brudpigorna gjorde att döma af deras namn, »föregångsjungfrur».
Skulle vi nu efter detta kasta ännu en blick på tåget till kyrkan och dess utseende under olika tider, synes dess historia komma att te sig sålunda.
På 1600-talets slut och 1700-talets början tågade man från prästgården sannolikt under musik in i kyrkan för att vigas. Framför brudparet gingo alla flickor, både de som voro bjudna till bröllopet och icke. Detta kallades att hofvera eller hofva för bruden och afsåg att vara en hedersbevisning åt brudfolket. De förnämsta bland dem voro de tvenne flickor, som blifvit särskildt utsedda till föregångsjungfrur — vår tids tärnor. Efter brudparet kom troligen brudtbonden och brudtöfverskan samt ungmansdrängarna och sist kommo de öfriga bröllopsgästerna.
År 1800, då hofveringen synes vara aflagd, är det endast brudpigorna samt här och där de s. k. brudnäbborna — småflickor — som gå före brudparet, fortfarande skilda från ungmansdrängarna. Först på 1840-talet omtalas det, att brudpigor och ungmansdrängar följas åt. Det har då sannolikt blifvit en växling i fråga om deras plats i tåget. På vissa ställen är det ungmansdrängarna, som fått behålla sin gamla plats, och brudpigorna ha då fått flytta öfver till platsen närmast efter brudtbonden och brudtöfverskan. Ehuru det icke är mig med säkerhet bekant från tiden före år 1860, attungmans drängar och brudpigor gått före, är det emellertid troligt, att i vissa trakter detta återigen varit bruk. I så fall är det brudpigorna, som bibehållit sin gamla plats, och ungmansdrängarna, som blifvit förflyttade. På 1860- och 1870-talen är den sista ordningen den vanligaste, åtminstone på östra Gottland, och numera är den bruklig, så vidt jag vet, öfver hela ön, under det bruket att de uppvaktande gå efter brudfolket, blifvit alldeles undanträngdt.
