8
Men omsider blef det litet dager, så att vi kunde bruka våra ögon; och då brukade vi dem och betraktade hvarandra och gjorde hvarandra rättvisa och gäspade. Sällskapet var brokigt — såsom händelsen i allmänhet lärer vara med ångbåtssällskaper — och liknade en klutmatta, der slumpen, medelst sömmerskans hand, sammanfogat röda, gröna, gula, blå etc. klädeslappar till ett så kalladt helt. De flesta af herrarna voro riksdagsmän, och bland dessa befann sig äfven min gamle vän och gynnare biskop Hedrén.
Jag har gjort den mannen orätt; ty jag påstod för några år sedan, att han vore en ”ofjädrad tvåbening”[1] af det vanliga, medelmåttiga slaget, samt att hans upphöjelse till en så vigtig plats inom stat och kyrka, som biskopsstolen är, blott kunde förklaras genom det antagandet, att han hade, likasom en luftballong, stigit för sin tomhets skull. Men nu inser jag mitt misstag, sedan jag fått veta, att herr biskopen vid sistlidne riksdag sökt och funnit motiverna för spöstraffets bibehållande — i Christi evangelium. Den, som der kan söka och der finna dem, måste vara en utomordentlig man.
Bland passagerare, som ej hörde till riksdagen, torde Onkel Adam, de svenska tendensromanernas alpha och omega, kunna anses för den
- ↑ Platos definition på menniska.
