största notabiliteten. Som vi voro gamla bekanta, gick jag till honom och helsade. Han helsade tillbaka och tilltalade mig sedan i följande ordalag:
Efter du nu har blifvit riksdagsman, kommer du väl, i afseende på konungens propositioner, att bete dig som . . .
Här gjorde Onkel en paus för att taga sig en pris snus ur den lilla silfverdosan, hvilken han ofta, med fundersam uppsyn, vrider och vänder mellan fingrarna. Jag begagnade mig af bemälte paus för att fråga: som hvem?
Som bonden på sockenstämman! — svarade Onkel Adam.
Hur gjorde då han? — frågade jag.
Historien — sade Onkel Adam — lyder i korthet så här. I en församling, hvars prest stod i ogunst hos sina åhörare, skulle en gång en bonde, efter hemkomsten från sockenstämman, redogöra för grannen sin. — Hvad hade ni för er, frågade grannen. — Åjo, sade bonden, prosten kom, som vanligt, fram med en hop förslager. — Hvad ville han då, frågade grannen.— Det tog jag ej reda på, svarade bonden. — Men du sade väl nej, frågade grannen. — Ja, det kan du lita på, sade bonden. — Och på samma sätt — så slutade Onkel Adam — kommer väl du att bete dig, i afseende på konungens propositioner.
