Sida:Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs

10


På dessa stickord svarade jag ingenting, ty jag är en beskedlig man, som låter en centner grofhet passera, om den är beledsagad af ett halft uns qvickhet. Och har jag med en gammal vän att göra, såsom nu var händelsen, får grofheten passera för blott en skrupel qvickhets skull.

Flera bekanta, än de två nyssnämnda herrar­na, hade jag ej på ångbåten, till att börja med; innan dagens slut hade jag ett halft dussin. Bacchus vidrörde månget hjerta med sin förtrol­lande thyrs och stämde det till broderskap. Men ”glömskans häger sväfvar öfver hornets brädd” — säger skalden — och jag minnes numera hvarken mina nya vänners namn eller anletsdrag. Skul­le någon af dem i en framtid träffa mig och säga: ”god dag bror!” så drabbar mig för ettusendeförsta gången det beska ödet att nödgas svara: god dag, min hjertans bror! det är oändligt roligt att återse dig! hvad är det du heter nu igen?

Ett enda äfventyr träffade oss under resan; ångbå­ten fastnade nemligen på ett ställe i Mälaren och satt fast omkring en fjerdedels timma. Detta äfventyr, så trivialt det var, sammanhängde likväl på ett märkligt sätt med det underbara och poetiska, så­som du får se af följande historia.

På Mälarens botten residerar en konung med namnet Tjaffs. Hela dagen igenom sitter han i sitt